Dylan Bob

Bob Dylans konsert på Ballpark i Old Orchard Beach, Maine, den 3 juli 1988 ägde rum under det första året av hans Never Ending Tour. Trots den lilla ortens anspråkslösa inramning bjöd Dylan på en fängslande konsert från slutet av 80-talet, bevarad i en utmärkt radioupptagning. Konserten är också historisk då "To Ramona" framfördes för första gången på Never Ending Tour.

1965 blev Bob Dylan elektrisk och orsakade både hyllningar, okvädningsord och tumult - beroende på om man var en inmurad folkmusikfan, eller en vidsynt rockälskare. Albumet är dock en mix av hård rockmusik och akustisk folk. Inledningen är den rockiga sidan, andra hälften den akustiska. Och båda är fenomenala, Bob Dylan skrev om rockhistorien med detta album. Han har måhända gjort några plattor som är snäppet bättre, men denna är ändå given bland toppen av världens bästa plattor.

Efter att har sprutat ut mästerverk under 60-talet, var första halvan av 70-talet en något ojämn period för Bob Dylan. Då - 1975 - damp helt plötsligt "Blood on the tracks" ner. Här återfann han sin forna styrka, och till och med överträffade den. Albumet är ganska bittert, sorgset, ångerfyllt och samtidigt fridfullt. Helt i sin ordning, eftersom Dylan's album ofta på ett ärligt sätt speglat känslan han haft vid inspelningen. Och "Blood on the tracks" kom i kölvattnet av hans äktenskaps sammanbrott. Låtarna är både klarögda och sentimentala, vackra och melankoliska. Och de är starka - de tillhör de bästa han skrivit. Albumet rankas tillsammans med "Highway 61" och "Blonde on blonde" som ett av Dylan's tre bästa.<br/><br/>Genom sin häpnadsväckande karriär har Bob Dylan gjort fler tvära kast än någon annan artist. Ingen av dessa förändringar är mer påtaglig än skapandet av "Blood on the tracks". Albumet är en produkt av Bob Dylan's kamp under uppbrottet av hans åttaåriga äktenskap med Sara. Albumet är djupt rotat i livets mörka sida, fyllt med vrede, plåga, bitterhet, sorg och, stundtals, brutalitet. "Blood on the tracks" är ett ganska lågmält, akustisk-baserat album och det är soundet av en artist med förnyad styrka. Dylan gjorde mer influensrika album än detta, men frågan är om han någonsin gjort något bättre.

Han pluggade in gitarren redan på föregångaren "Bringing it all back home" och på "Highway 61 revisited" skapade han ett mästerverk som fortfarande nämns som ett av de bästa album som gjorts. Bob Dylan har givetvis gjort fler som är kandidater, men denna går aldrig att gå förbi. De hängivna akustisk-folkmusik-fantasterna som haft Dylan som husgud och som fortfarande hade förhoppningar om att få honom tillbaka insåg här att det var kört. Dylan exploderar i låtar med allt från folk-rock till blues och ren garage-rock. Han var här i sitt livs form och året efter kom "Blonde on blonde". Vilken som är bäst av dessa tre kan man skriva tre doktorsavhandlingar om, men frågan är om inte "Highway 61" ändå är stråt vassare än de övriga.

Under ca ett års tid 1965-66, släppte Bob Dylan tre av historiens bästa album. Är man i form då? Efter "Bringing it all back home" och "Highway 61 revisited" kom "Blonde on blonde". På ett år! Bob Dylan var fylld av energi och experimentlusta. "Blonde on blonde" innehåller en bländande blandning av garage, blues, country, rock och folk. Robbie Robertson och de andra grabbarna från The Band är med och spelar, och Dylan har magnifika ordlekar på detta enormt djupa album som var kulmen på hans elektriska rock'n'roll period. Han skulle aldrig mer släppa ett studioalbum som rockade så här hårt, eller som var lika sinnesvidgande.

Dylan Bob: Street legal 1978 (Rem) [CD]

Dylan Bob: Infidels 1983 (Rem) [CD]