Lotta Geffenblad

<i>"En alldeles underbar bok med massor av fakta om solen och samtidigt en konstbok, rimmad poesi och en fantastisk sagoberättelse. Helhetsbetyg: 5/5"</i> - BTJ, häfte 15 2022<br/><br/> <br/><br/>Tänk vad solen faktiskt gör och kan! Tant sol både trixar och trollar, ser till att växter växer och vinden virvlar. Det är faktiskt bara på vintern som Tant sol blir svag och måste vila, då kryper hon långsamt längs himmelskanten och du får ta på dig mössan och vantarna. <br/><br/>Följ med på en vidunderlig resa genom året -- ur solens perspektiv! Med lyrisk känsla i såväl text som bild får vi följa Tant sols idoga arbete, och lära oss mycket om hennes många förmågor.<br/><br/>Lotta Geffenblad har arbetat som illustratör sedan 1980-talet. Hon ligger bakom de populära böckerna om kaninerna Prick och Fläck, bland många andra. 2009 tilldelades hon Elsa Beskow-plaketten för sin samlade produktion.

<strong>Nominerad till Augustpriset 2024: Årets svenska barn- och ungdomsbok!</strong> <br/><br/><em>Marken skälver när djuren kommer springande och undrar vad som hänt? Tigern, gorillan, skunken, elefanterna, ormarna, schimpanserna - de är så många! Och äntligen förstår vi vad de säger! </em><em>Vi frågar igen om de sett en lagom fin, lagom tjock, fantastisk pappa som var bra på nästan allt: fotboll, kurragömma, skattjakt, brottning, bygga lego, snarka, gosa, äta ostbågar och godis? Men djuren skakar på sina huvuden.<br/></em><em>- Nån pappa har vi inte sett, säger tigern.<br/></em><em style="font-size: 1.125rem;">- Tyvärr inte, trumpetar elefanten.<br/></em><em>- En sån skulle jag ha kommit ihåg, försäkrar krokodilen.<br/></em><br/>En dag är pappa försvunnen. Över mamman och det lilla barnet växer en djungel. Mamma är så trött och måste vila, barnet vill skrika krossa bröla. Det värsta är längtan, efter en pappa som inte längre finns. Men i djungeln finns hjälp att få; av tigern, gorillan, elefanten och schimpanserna. En dag när mamman och barnet vaknar känner de att något har hänt. De har blivit några andra nu, några som ibland är prickiga, ibland randiga och de har fått många färger.<br/><br/> <br/><br/>"En försvunnen pappa förvandlar det trygga hemmet till en vild djungel att gå vilse i. Jenny Bergmans text är lika allvarsam som underfundigt humoristisk och Lotta Geffenblads färgexplosioner till illustrationer roar och oroar om vartannat. Tillsammans briljerar de i bilderbokskonst och låter sömlöst text och bild förföra läsaren. <em>En djungelsaga</em> är en påminnelse om att allt blir bra till slut, även när inget mer blir sig likt." <strong><span style="font-size: 1.125rem;"><em>Ur Augustjuryns nominering. </em>En djungelsaga<em> är nominerad till Augustpriset 2024: Årets svenska barn- och ungdomsbok.</em></span></strong> <br/><br/>"Denna bilderboksberättelse är en lika kraftfull som konstfull gestaltning av sorg, kaos, förlust och längtan. Jenny Bergmans text är lätt genom sin lekfullhet men tung genom sin slagkraftighet. /.../ Lotta Geffenblads bilder är kongeniala med texten. Det färgrika, organiska djungellandskapet förmedlar hur en ny normalitet växer fram. Inget är sig likt, men det finns lena pälsar och väntande lek med gorillan. En urstark bilderbok."<br/>Helhetsbetyg: 5<br/><br/><span style="font-size: 1.125rem;">- Mattias Käck, BTJ-häftet nr 6, 2024</span>

Våren 2015 utkom Elmer Kock. Nu är det dags för Elmer Städare. "Är det smutsigt kommer jag", står det på en textad lapp. Elmers telefon ringer flitigt och han får åka hit och dit till den ensamma gamla damen och till kungens slott. För Elmer städar bäst i stan. Text Ulf Stark, bild Lotta Geffenblad.

Nominerad till Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok!<br/><br/><em>Det gick ännu fler timmar. Till slut var det inte bara min stjärt som kändes som betong utan hela jag. Hjärnan med. Jag kunde inte tänka, bara frysa. Jag var inte rädd för råttorna längre. Det fanns inga. Astrid var störd och löjlig och asdum. Allan och Gustav med. Jag önskade att de inte fanns. Nej, förresten, jag önskade att jag själv inte fanns. Det vore bättre. Då levde det en äcklig tjockis mindre på jorden. Och då behövde inte mamma vara så sabla ledsen för att hon hade ett barn som ingen ville leka med.</em><br/><br/>Bengt mobbas av de andra barnen på gården, han vill helst inte gå ut alls. Men varje dag lämnar mamma en lapp på köksbordet med ärenden hon vill att han ska gå, om så bara till soprummet. Bengt vill inte att mamma ska bli ledsen så för att slippa förklara att han blir mobbad går han ut. En gång fick han sin mössa kastad i ån, en annan lera på cykelsadeln. Den gången då han träffade Jagger var han inlåst i soprummet. Jagger är uteliggarhund och ingen lämplig kompis alls, enligt föräldrarna i huset. De ler vänligt mot Bengt och hans föräldrar, pratar och låtsas minst av allt om att deras barn mobbar Bengt. Den enda som inte låtsas är Jagger, han tycker att Bengt ska hämnas.<br/><br/> <br/><br/><strong>Frida Nilsson </strong>(född 1979) är författare och översättare. Hon debuterade 2004 med <em>Kråkans otroliga liftarsemester</em> och har sedan dess bland annat utkommit med böckerna om Hedvig, <em>Apstjärnan</em>, <em>Jag, Dante och miljonerna</em> , <em>Jagger, Jagger </em>och<em> Ishavspirater.</em><br/><br/>Hennes böcker är översatta till flera språk och hon har tilldelats flera priser och utmärkelser. Hon har även Augustnominerats tre gånger, 2006 för <em>Hedvig och Max-Olov, </em>2013 för <em>Jagger, Jagger</em> och 2015 för <em>Ishavspirater</em>.<br/><hr /><br/><br/>"När barnlitteraturen delas in i prydliga serier som enkelt sorteras under "humor", "vardag" eller "spänning" är det en befrielse att slungas in i en bok som vill vara allt - och lyckas med det /.../ Humorn ligger bland annat i de perfekt valda detaljerna." <strong><em style="font-size: 15px;">Andreas Palmaer, DN</em></strong><br/><br/>"En bok, som är såväl spännande som trösterik."<strong><em>Ingalill Mosander, Aftonbladet</em></strong><br/><br/>"Frida Nilssons språk är elektrifierande i sin uppfinningsrikedom där texten pendlar mellan svart humor och lika svart sorg." <strong><em>Stina Nylén, Göteborgs-Posten</em></strong><br/><br/>"Den underfundiga berättelsen lär att det inte behövs mycket för att åstadkomma förändringar, vilket inger hopp." <strong><em>Peter Grönborg, Borås Tidning</em></strong><br/><br/>"Författaren väjer inte för att skriva om svåra saker som elaka barn och intrigerande vuxna, utan att presentera några enkla lösningar." <strong><em>Cecilia Nilsson, Trelleborgs Allehanda</em></strong><br/><br/>"En sympatisk och socialt medveten bok om att hämnd faktiskt kan fungera ibland. Om inte annat som ett sätt att öppna de vuxnas ögon." <strong><em>Sebastian Johans, UNT</em></strong><br/><br/>"Det tog inte många sidor av boken innan jag satt och skrattade högt. Situationerna är dråpligt framställda samtidigt som de sätter strålkastarljuset på hur vuxna inte märker när ett barn är illa behandlat/mobbat och att det ofta beror på att de inte vill märka. Lysande dialoger, både mellan Jagger och Bengt och en i slutet mellan mamma och pappa där det inte sägs rakt ut men ändå är fullkomligt uppenbart att mamma har dragit en liten nödlögn." <strong><em>Bloggen Boktjuven</em></strong><br/><br/>"Jag gillar Frida Nilssons böcker. Det är dirty realism i kombination med djurklokskap. Lite Raymond Carver. Lite Kim Fupz Aakeson. Men med en alldeles egen ton." <em><strong>Barn- och ungdomsboksbloggen</strong><br/></em><br/><br/><em><br/></em><br/><br/>När barnlitteraturen delas in i prydliga serier som enkelt sorteras under "humor", "vardag" eller "spänning" är det en befrielse att slungas in i en bok som vill vara allt - och lyckas med det /.../ Humorn ligger bland annat i de perfekt valda detaljerna. <em>Andreas Palmaer, DN</em>

Mariam har ett eget bibliotekskort. Det får man när man är stor. På biblioteket träffar hon en dag Margareta (man får absolut inte säga Maggan). Margareta är en tant som gillar böcker, tigrar och långa fikastunder. Och precis som Mariam vet Margareta inte heller vad hon ska bli när hon är stor. Men hon vet en massa andra saker, som att det bor bokugglor och bibliotekskatter på biblioteket, fast de inte syns.<br/><br/>En dag dyker Margareta inte upp som hon brukar. Mariam väntar. Och väntar. Hon kommer att tänka på det Margareta sa en gång, om när hon åkte tågcykel på det hemliga spåret till Annanstans ...<br/><br/>Anna Carlén debuterar med en berättelse som både berör och värmer, om oväntad vänskap, sorg och vardagens magi. Bakom bilderna står Lotta Geffenblad, en av Sveriges mest etablerade och älskade illustratörer.

Nu får vi återigen chans att ta del av en riktig pärla! Vi släpper <em>Apstjärnan</em> med filmomslag i samband med att filmen går upp på biograferna senhösten 2020. <br/><br/>En dag svänger det upp en skruttig gammal Volvo på grusplanen framför barnhemmet. Det är Gorillan som vill adoptera ett av de föräldralösa barnen. Hon bestämmer sig direkt för den spinkiga nioåringen Jonna. Jonna är inte lika säker på att hon vill ha en stor, lurvig och klumpig gorilla till mamma. Hon undrar dessutom om gorillor äter små barn. Just som Jonna börjat vänja sig vid Gorillan och hennes skräpiga gård vill kommunstyrelsen skicka tillbaka henne till barnhemmet. <br/><br/>Inlageillustrationer av Lotta Geffenblad.

Tredje och sista boken om Orestes, hans syster Elektra, klasskompisen Malin och den försvunna flickan Mesina. Det har det gått några månader sedan Mesina försvann med Stjärnuret när de får veta att den elaka mannen Eigir har vaknat och försvunnit från sjukhuset. Orestes försöker knäcka kodade mejl han snappar upp från Eigir, allt för att få veta mer om hans kommande planer. Malin har i hemlighet ingått en pakt med Mesina och på så sätt fått veta att en tredje del krävs för att Stjärnuret ska fungera. Men är Mesina att lita på, nu när Eigir har vaknat? <br/><br/>Hemliga koder, chiffer och ledtrådar för berättelsen framåt, precis som i de tidigare böckerna. Precis ett år efter att den första boken börjar, på Valborgsmässoafton, möter Malin Eigir igen och får äntligen svar på vad som hänt.<br/><br/>Fina vinjetter och chiffer gjorda av Lotta Geffenblad.