Svenska

<b>Journalistikonen Mats Olsson berättar finstämt om sitt liv - från bananlådorna i Malmö till den stora världen och miljontals läsare</b><br/><br/><i>JAG HÖLL MIN pappa i handen när han dog. </i><br/><br/><i>Jag höll min mamma i handen när hon dog. </i><br/><br/><i>Jag vet inte vad jag vill säga med det. </i><br/><br/><i>Att jag hade tur? </i><br/><br/><i>Kan man ha tur med döden? </i><br/><br/><i>Att jag tyckte om mina föräldrar?</i><br/><br/><i>Det är knappt jag vågar erkänna, för det är det mest förbjudna i den här sortens skriverier, den här sortens bekännelselitteratur. Man måste ha gått genom Hades på glödande kol för att få uttrycka sig, man ska helst ha lämnats bort, blivit misshandlad, blivit förväxlad på BB, förföljts av partners, blivit stucken med en vass pinne till frukost eller bitits av en hund med rabies för att det ska passa in i dagens norm. </i><br/><br/> <br/><br/>Så inleds Mats Olssons efterlängtade självbiografi Sluta aldrig skriv. Om en resa från en liten lägenhet vid Dalaplan i Malmö till New York. Från att jobba extra med att bära bananlådor och på mentalsjukhus till att bli en av Sveriges mest lästa journalister. En klassresa, absolut, men också ett slag för slumpen kontra den på förhand uttänkta röda linjen. <br/><br/>Som Mats själv skriver om frågan som förändrade hans liv, den om att flytta upp till Stockholm och jobba för Expressen: <br/><br/><i>Jag tänker inte be om ursäkt för att jag upprepar mig eftersom jag ... efter alla dessa år fortfarande är vad engelskan uttrycker så bra i ordet flabbergasted. </i><br/><br/><i>Fattar inte att jag vågade. Fattar inte. Det var som om jag följde ett utstakat spår, en snitslad bana och det var inte då utan i dag, i skrivande stund, som jag ställer mig frågan: hur fan vågade jag? Jag har inget bra svar på det. Inget dåligt heller. Inget alls, faktiskt. </i><br/><br/><i> </i><br/><br/><b>Om författaren: </b><br/><br/>MATS OLSSON (född 1949) skriver sedan många år om bland annat sport och musik för Expressen och fick Stora journalistpriset 2002. Han har skrivit flera böcker bland annat Zlatan Ibrahimovics <i>Jag är fotboll</i> (2018). Senast bokaktuell med <i>Rösten speglar själen</i> om Lasse Stefanz-ikonen Olle Jönsson. Han är född 1949 i Malmö och efter flera år i New York är han numera bosatt i Stockholm.

Agnes Lindström Bolmgrens <i>Tjejen som tänkte för mycket </i>är en dagboksroman om en 36-åring som med sig själv som bollplank försöker stoppa känslan av att allt håller på att gå åt helvete. 95-99 procent sann, 100 procent rolig.<br/><br/><i>"Vaknade och trodde jag var bakis, men kom på att jag inte gjorde någonting igår."</i><br/><br/>Nu har hon knäckt koden. Idag ska hon begrava katastroftankarna, ta tag i livet och få lugn och ro i huvudet. Men i samma sekund hon börjar skissa på sitt nya sorglösa jag, halkar hon ner i samma gamla hjulspår. Hon började tydligen i fel ände. Den här gången också. <br/><br/>Agnes är skådis och pendlar mellan Stockholm och Los Angeles. Men framför allt pendlar hon mellan lönlösa tankar och en tillvaro präglad av bakis ångest, allt-i-allo-ångest, åldersångest, hormoninjektioner, misslyckade provfilmningar, hetsiga flygplatsbråk - och skoningslösa observationer av sin man Filip Hammar (eftersom bröllopet trots allt gick vägen). <br/><br/>Det är självhatiskt, självironiskt, självutlämnande. Och, som sagt: väldigt, väldigt roligt.<br/><br/><b>Agnes Lindström Bolmgren</b> är skådespelare, med roller i flera svenska och tyska film- och tv-produktioner. Hon är född och uppvuxen på Södermalm, och bor idag i Stockholm och Los Angeles. <i>Tjejen som tänkte för mycket</i> är hennes debutroman.

För femåriga Ida finns inget val. Pappan har dragits allt djupare in i Jehovas vittnen och varje lördag tvingas hon knacka på hos främlingar och dela ut Vakttornet. Ida växer upp i Sápmi, en uppväxt som kantas av psykisk ohälsa och kulturellt förtryck. En dag lämnar Idas mamma plötsligt familjen och kvar är Ida och hennes lillebror, utan någon trygghet kvar. Hemmet förvandlas snabbt till en plats styrd av skräck, förbud och en gud som kräver total lydnad. Och i kulisserna finns en farfar, som gör tillvaron nästan omöjlig att uthärda. <br/><br/><i>Berätta inte för någon</i> är en skakande självbiografisk berättelse om att överleva religiös fanatism, sexuella övergrepp och psykisk ohälsa. <br/><br/>IDA HALONEN BOMBAN (f. 1997) arbetar med sina sociala medier och lever idag ett tryggt liv i Sverige tillsammans med sin man och två barn. <i>Berätta inte för någon</i> är hennes första bok. <br/><br/>LEONE MILTON är författare och journalist. Hon har skrivit flera böcker, bland annat <i>Han ägde mig</i> som publicerades på Lind & Co 2024.

Carola Häggkvist, en av Sveriges i särklass största stjärnor, berättar äntligen om livet i strålkastarnas sken, om uppväxten, männen som ville styra hennes karriär, om kärleken hon fann och miste, och barnet som förändrade allt. Hårdbevakad och omskriven tar hon nu tillbaka rätten till sitt liv och berättar med egna ord, och genom sina dagböcker, om triumfer och motgångar, om stunder av glädje och av sorg. Om passionen, drivet, tron - och livet bakom rampljuset.<br/><br/>I <em>Jag är Carola</em> får vi för första gången möta människan bakom ikonen som fascinerat oss i decennier och aldrig slutat gå sin egen väg.

För ett liv av år sedan, under en mörk och regnig novemberkväll på Hornsgatan i Stockholm, tog jag en promenad mot döden i tystnaden. <br/><br/><i>Ett liv innan döden </i>är en existentiell odyssé genom en äventyrsfylld och sökande ungdom. Från inre reflektioner om meningen med livet till resor bortom vita sandstränder är varje steg en pusselbit. Varje gata under den mörka promenaden genom Stockholms innerstad leder ett steg närmare förståelse, men också närmare slutet. Boken beskriver komplexiteten i att vara människa och hur lätt det kan vara att förlora allt. Det är höga toppar och djupa dalar, bländande ljus och ett intensivt mörker. <br/><br/>Små vardagliga händelser skildras sida vid sida med ambitiösa företagsbyggen och möten med kända personer, på samma sätt som eufori kontrasteras mot avgrundsdjup ångest. Ett liv innan döden är en geografisk såväl som filosofisk resa in i det okända. Det är en rastlös jakt på svar och en kärleksförklaring till livet.

Så fort någon skriver om <i>Solstollarna</i> flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram <i>Toffelhjältarna</i> röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade. <br/><br/>Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant. <br/><br/>Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn. <br/><br/>Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ... <br/><br/>Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. <br/><br/>Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30. <br/><br/>Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato. <br/><br/>När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.<br/><br/>Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J'accuse!

Elin Sirenius (1857 1956) bodde alla somrar på Nolinge gård i Grödinge socken, Botkyrka kommun tillsammans med sina föräldrar och tre yngre systrar. Fadern var grosshandlare och vintertid bodde familjen i Göteborg. Dagboken börjar 1874 när Elin är sexton år och slutar när hon gifter sig 1880. De små handskrivna häftena ger en livfull bild av livet i Grödinge från en tonårsflickas perspektiv. Elin berättar om små förälskelser, tidens dammode, tågresor Göteborg Stockholm med nya stambanan eller med båt på Göta kanal, herrgårdsbröllop, ungdomsfester, en flottmanöver vid Skanssundet, utflykter till Tullgarn och Hagaparken, om att köra i diket med häst och vagn, om besök på teatern, operan och Hasselbacken och det festliga mottagandet av Nordenskiölds Vega på Stockholms ström. Boken innehåller alla dagbokens texter om livet i Grödinge och Stockholm, vintrarna i Göteborg återges i sammandrag. Parallellt med Elins berättelse löper nyskrivna kommentarer och förklaringar till händelser och platser, en personförteckning och en karta över Elins närområde. Boken är rikt illustrerad med både gamla bilder och nytagna foton.<br/><br/>Välkommen att besöka Grödinge i Elins sällskap!